Varför bloggar jag?

Mitt inlägg om vem som skapar drama för några dagar sedan - och reaktionerna på det - har fått mig att fundera över varför jag bloggar egentligen. 

Min närmaste vän i Second Life sade igår till mig att den sammanställning jag gjort inte framstod som objektiv eftersom "Asta " verkar helt inaktiv och oförskyllt drabbad i de händelser jag tar upp. Walle klagar i sin kommentar till inlägget på samma sak samtidigt som han grundlöst påstår att jag ingår i "Astas" inre krets. Vanadis verkar på sin blogg mest anse att jag på ett indirekt sätt försöker klämma åt, skada eller såra någon med mina "litanior" och att jag istället borde överlåta till en professionell journalist att granska det hela.

Mitt bloggande är inte ett dugg professionellt eller journalistiskt, det är snarare impressionistiskt eller möjligen expressionistiskt.  Jag bloggar om det som rör mig själv, det som berör mig, det som stör mig och det som upprör mig huvudsakligen i Second Life men även i det riktiga livet. Jag reagerar på mina högst personliga upplevelser, intryck och äventyr, men detta deklarerar jag ju tydligt redan i huvudet på bloggen. 

Jag gör aldrig någonsin anspråk på att berätta den fullständiga sanningen, däremot försöker jag berätta min sanning så ärligt och väl som jag förmår. Men bara om de saker jag känner till och själv har varit med om. Jag är ingen grävande journalist jag har inte gjort omfattande undersökningar och gått igenom alla bloggar som kan vara inblandade.

Jag tillåter dock alltid andra att ge sin version och lyssnar med respekt på vad de har att säga.

Överlag vill jag själv påstå att jag är en vänlig själ.  Jag söker sällan strid utan snarare dialog, men undviker för den sakens skull inte strid när det är nödvändigt. Mina syften är aldrig att komma åt, såra eller skada någon av mina medmänniskor eller medavatarer. Däremot tror jag ibland att det finns en nytta i att vädra smutsig byk i en konflikt. 

Beslutet att skriva inlägget kom jag till först efter att vid upprepade tillfällen ha talat med såväl huvudfigurerna i detta drama som flera av bifigurerna. Till huvudfigurerna sade jag att det var bättre att de talade direkt till varandra än genom mejl, blogginlägg eller via ombud. Till bifigurerna och ombud sade jag att alla vi som fanns omkring huvudpersonerna borde försöka lugna ner, reda ut och gjuta olja på vågorna istället för att elda på.

Eftersom jag själv upplevde att jag hade ungefär lika vänliga relationer med båda huvudpersonerna erbjöd jag att själv delta vid sådana samtal tillsammans med några få andra som de valde. Samtalen skulle kort gå igenom de oförrätter de upplevde att den andra/andre hade vållat dem för att sedan gemensamt försöka hitta ett framtida förhållningssätt som skulle innebära ett stillestånd i skyttegravskriget. 

När jag sedan såg att bråket ändå fortsatte och till slut landade i att man kallade "Asta" för en råtta blev jag uppriktigt sagt så trött, arg och förbannad att jag skrev mitt inlägg några dagar senare efter att ha lugnat ner mig. Jag är från mitt yrkesliv tillräckligt van vid konflikter för att vara medveten om att jag självklart inte skulle skriva inlägget när jag var i affekt. Inlägget var en ärlig redovisning av mina egna iakttagelser. Självklart är jag medveten om att såväl Asta som Bastian och flera av de andra inblandade är stridbara och aktiva och att massor kan ha hänt som jag inte känner till i IM, mejl eller på blogginlägg eller kommentarer som jag inte läst eller inte minns.

Idag har jag inte loggat in i Second Life, främst för att jag ville fundera i lugn och ro men också eftersom jag i min mejl fick ett meddelande som vidarebefordrats från Second Life där en av de inblandade  berättar sina motiv för att nu upplösa vårt vänskapsförhållande. Det var hedervärt av den berörde/berörda. Jag vet ännu inte om det är fler som har gjort det utan att berätta varför, det får jag upptäcka i morgon.

Jag kommer att fortsätta att blogga om det som rör, berör, stör och upprör mig. Inte så mycket för andras skull som för min egen. Det är naturligtvis tacksamt att veta att andra också läser vad jag skriver och reagerar på det, men ärligt talat är detta i huvudsak en form av ventil, egenterapi eller masturbation som jag blivit beroende av. 

Sådär, nu fick de av er som valde att läsa detta del av ännu en av mina litanior (ja, jag är långsint haha)! Skyll er själva som inte förstod att sluta i tid, jag hoppas att det inte stänkte på er.

Ha en bra dag, vi ses i Second Life imorgon!