Ars spelade på dronningens födelsedagskalas på tisdagen. Efter att han hade avslutat sin spelning talades vi vid på hemmasimen en stund. Mitt under pågående samtal försvann han. Under onsdagen, torsdagen och fredagen loggade han inte in i SL och hördes inte heller av eller gick att nå på andra sätt.
Det hade hänt en del i hans SL-liv och verksamhet veckorna och helgen innan som jag visste hade gjort honom ledsen, arg och väldigt trött, så därför var jag till en början inte alls orolig. Detta ändrades under de följande dagarna eftersom jag inte fick kontakt med honom vare sig genom mejl eller telefon. Jag blev alltmer orolig men räknade ändå med att träffa honom vid hans reguljära spelning på australiensiska "The Den" på lördagen.
Ars är väldigt professionell och har under de drygt två och ett halvt år jag följt honom bara missat eller fått ställa in en av sina bokade spelningar. Han brukar dessutom alltid se till att vara inloggade och redo åtminstone en halvtimma innan varje spelning börjar. Därför hade jag gott hopp om att äntligen träffa honom igen när jag loggade in vid lunchtid på lördagen, cirka en kvart innan giget började.
Men Ars stod inte och väntade på mig vid min inloggningsplats som han brukade. Han var inte ens inloggad. Det fanns inte heller något IM eller mejl från honom. Inget!
Eftersom jag vet att Ars älskar mig och att han är väldigt omtänksam man blev jag nu fruktansvärt orolig. Ars vet att jag oroar mig för honom och han skulle aldrig, aldrig göra något som oroade mig så här om han kunde hjälpa det.
Oron eskalerade när IMen började komma in från alla håll, där hans SL-son Guyke Lundquist, klubbvärden och Ars vänner och fans undrade var Ars var och varför han inte var på "The Den" som han skulle vara. Alla undrade om jag visste något. Jag kunde bara berätta att jag inte heller hade hört ifrån honom.
Sedan började min fantasi skena iväg. Jag såg honom ligga död. Jag såg honom bli påkörd av en buss eller lastbil. Jag såg honom ligga medvetslös med brutet ben på köksgolvet medan hans svältande katter började tugga på hans ben osv. osv. Allt medan dessa bilder flödade in och byggdes upp i min hjärna försökte jag få kontakt med honom på den fasta telefonen, mobiltelefonen, mejl och google-chat! Allt utan framgång. Så fortsatte det i timmar.
Hade det inte varit för mina långa samtal med Guyke och Millimina Salamander och deras lugnande stöd under denna dag hade jag nog fullständigt förlorat behärskningen. Efter ett tag orkade jag inte prata med dem heller, utan ägnade mig åt att ringa till hans telefoner varje timma, kolla mejlen medan jag gick runt på hemmasimen och tittade på det vackra hem Ars och jag hade skapat åt oss.
Löjligt nog - och jag medger fullständigt patetiskt - så dök det upp en melodi, en gammal slagdänga, som körde runt i huvudet på mig i flera timmar. "You Are the Sunshine of My Life". Jag letade upp den på nätet och lät den spela i bakgruden, gång på gång, medan jag gick runt därhemma och väntade på att få kontakt med Ars. Efter några timmar ersattes den istället av the devine Miss Bette Midler med "The Rose". Jag grät, ringde Ars telefoner och sjöng med i båda sångerna medan jag tänkte på Ars och våra dryga två år tillsammans som ett par.
Efter närmare 100 doser av "The Rose" hade mitt sjungande tillsammans med the Divine Miss Bette Midler en märklig effekt på mig. Jag bestämde mig helt sonika för att så här skulle det minsann inte sluta! Min Ars skulle komma tillbaks, jag skulle få kontakt med honom! Allt skulle bli bra igen!
Närmare tre på natten svensk tid fick jag till slut kontakt med min älskade på hans mobil. Det visade sig att han hade blivit akut sjuk men lyckats meddela sig med sina föräldrar. Hans far hade transporterat honom till läkare och därefter till föräldrahemmet eftersom han behövde ständig tillsyn och hjälp. Mobiltelefonen hade laddats ur och hans åldriga föräldrar hade naturligtvis inte någon dator. Till slut hade Ars ändå lyckats övertyga fadern om att åka hem till honom och hämta laddaren till mobiltelefon, så att Ars till slut kunde få kontakt med sin omvärld.
Den natten somnade jag gott och sov säkert med ett leende på läpparna.
(...och ja, lite löjlig och hysterisk känner jag mig så här i efterhand, men ni får veta det ändå...)
Foto: Annie Leibovitz
