Sunday Brunch at Hinterland

Hiroku, Mitch and Chade

Today I visited Hinterland for Sunday brunch. Well to be quite honest. I went there to catch a set at The Den but as it turned out I was 24 hours too late.

Still, when I got there I was welcomed to join Chade Dagger. his partner Ronan Juran and Hiroku Kamachi and Mitch for a good chat and some strong coffee around the fire,

Hiroku, Mitch, Chade, Ronan and I

I hadn't seen the guys in a while so it was good to catch up. The men of Hinterland have always been good to me and to Ars too. Ars used to have a regular set at The Den on Saturday mornings (somehow I confused it with Sundays), so I was a  very regular patron. The first memorial for Ars was held at Saint Magnus Kirk, the church that is seen in the background on the top picture.

Next Saturday, 1-3 AM SLT, there will be a Scottish event at The Den, I will be there for sure (if I can only schlepp my tired ass out of bed) wearing one of my leather kilts.

The Den at Easter

I went to The Den at Erotes late yesterday evening (my time).

Due to the ongoing Easter Holidays the club had less guest than usual but nonetheless DJ Butch Diavolo, club owner Chade and host Bacchus made sure that those of us that had come had a good time, they always do.

Here are a few sample pictures from yesterdays party.

DJ Butch, as always without footwear

Chade showing off his new haircut and moves

Burning Bridges

Photography by Tim Barber

Well life sort of sucks right now, and I really brought it on through my own actions. I now feel like the man on the amazing picture above by Tim Barber, caught on a bridge and trying to escape the fire.

Ever since my Ars died (there I finally wrote that horrid four-letter word) I have enveloped myself in a cocoon of safety that the Swedish community in SecondLife has kindly offered me. The only places outside of that "safe haven" - which have offered me the sense of safety that I required - have been Elfay Pinkdot´s show at The Circe´s Sunset Jazz Club and Chade Dagger´s club The Den together with Strum Diesel´s and Bara Jonson´s gigs have been the limits of my SecondLife world outside of my home sim.

Recent events and ghosts from the past have forced me to understand that this cannot go on any longer. I must widen my world in SecondLife again, either that or leave it. And I do not wish to leave so there only remains one real alternative for me.

There will of course still be places in the Swedish community that will always feel like a second home to me, places like OrmDricka to mention only one. So I will not burn any bridges, but I will start asking myself and many people on my friends list if we actually still are friends or if we ever have been.

SecondLife is huge and wonderful and has so much more to offer, but I hope to run across some of you out there!

Nakna avatarer i SL 71

I really love these two guys! They are my dear friends Chade Dagger and his partner Ronan Juran.

Chade is the owner of the awesome Hinterland sims in SL, all beautifully designed in a Scottish theme. If you have a chance please go there and take a look around and perhaps make a home for yourself.

The Hinterland-group is one of the sweetest and most caring groups of men in all of SL. Some of you may have met Chade and Ronan before either at their club Club Erotes or perhaps even at St Magnus Kirk where the wonderful Hinterlandmen arranged the first Memorial Service for my Ars just two days after he passed away.

You may remember my Ars used to have a regular set at "The Den" every weekend called "The Nightshift". I am happy to tell you that these parties have started up again, now with the great DJ Arc. I know that my Ars would have supported this wholeheartedly.

Ronan resting in Chade´s loving arms

Jadå, ni är fortfarande välkomna att skicka era bidrag till mig antingen inworld eller till min mejl lundamats@gmail.com
Yes, you are still welcome to send your contributions to me either inworld or to my mail lundamats@gmail.com

Ars är försvunnen!

Nu kan det sägas! Lördagen var en hemsk dag men också slutet på fyra förfärliga dagar som slutade i en underbar natt.

Ars spelade på dronningens födelsedagskalas på tisdagen. Efter att han hade avslutat sin spelning talades vi vid på hemmasimen en stund. Mitt under pågående samtal försvann han. Under onsdagen, torsdagen och fredagen loggade han inte in i SL och hördes inte heller av eller gick att nå på andra sätt.

Det hade hänt en del i hans SL-liv och verksamhet veckorna och helgen innan som jag visste hade gjort honom ledsen, arg och väldigt trött, så därför var jag till en början inte alls orolig. Detta ändrades under de följande dagarna eftersom jag inte fick kontakt med honom vare sig genom mejl eller telefon. Jag blev alltmer orolig men räknade ändå med att träffa honom vid hans reguljära spelning på australiensiska "The Den" på lördagen.

Ars är väldigt professionell och har under de drygt två och ett halvt år jag följt honom bara missat eller fått ställa in en av sina bokade spelningar. Han brukar dessutom alltid se till att vara inloggade och redo åtminstone en halvtimma innan varje spelning börjar. Därför hade jag gott hopp om att äntligen träffa honom igen när jag loggade in vid lunchtid på lördagen, cirka en kvart innan giget började.

Men Ars stod inte och väntade på mig vid min inloggningsplats som han brukade. Han var inte ens inloggad. Det fanns inte heller något IM eller mejl från honom. Inget!

Eftersom jag vet att Ars älskar mig och att han är väldigt omtänksam man blev jag nu fruktansvärt orolig. Ars vet att jag oroar mig för honom och han skulle aldrig, aldrig göra något som oroade mig så här om han kunde hjälpa det.

Oron eskalerade när IMen började komma in från alla håll, där hans SL-son Guyke Lundquist, klubbvärden och Ars vänner och fans undrade var Ars var och varför han inte var på "The Den" som han skulle vara. Alla undrade om jag visste något. Jag kunde bara berätta att jag inte heller hade hört ifrån honom.

Sedan började min fantasi skena iväg. Jag såg honom ligga död. Jag såg honom bli påkörd av en buss eller lastbil. Jag såg honom ligga medvetslös med brutet ben på köksgolvet medan hans svältande katter började tugga på hans ben osv. osv. Allt medan dessa bilder flödade in och byggdes upp i min hjärna försökte jag få kontakt med honom på den fasta telefonen, mobiltelefonen, mejl och google-chat! Allt utan framgång. Så fortsatte det i timmar.

Hade det inte varit för mina långa samtal med Guyke och Millimina Salamander och deras lugnande stöd under denna dag hade jag nog fullständigt förlorat behärskningen. Efter ett tag orkade jag inte prata med dem heller, utan ägnade mig åt att ringa till hans telefoner varje timma, kolla mejlen medan jag gick runt på hemmasimen och tittade på det vackra hem Ars och jag hade skapat åt oss.

Löjligt nog - och jag medger fullständigt patetiskt - så dök det upp en melodi, en gammal slagdänga, som körde runt i huvudet på mig i flera timmar. "You Are the Sunshine of My Life". Jag letade upp den på nätet och lät den spela i bakgruden, gång på gång, medan jag gick runt därhemma och väntade på att få kontakt med Ars. Efter några timmar ersattes den istället av the devine Miss Bette Midler med "The Rose". Jag grät, ringde Ars telefoner och sjöng med i båda sångerna medan jag tänkte på Ars och våra dryga två år tillsammans som ett par.

Efter närmare 100 doser av "The Rose" hade mitt sjungande tillsammans med the Divine Miss Bette Midler en märklig effekt på mig. Jag bestämde mig helt sonika för att så här skulle det minsann inte sluta! Min Ars skulle komma tillbaks, jag skulle få kontakt med honom! Allt skulle bli bra igen!

Närmare tre på natten svensk tid fick jag till slut kontakt med min älskade på hans mobil. Det visade sig att han hade blivit akut sjuk men lyckats meddela sig med sina föräldrar. Hans far hade transporterat honom till läkare och därefter till föräldrahemmet eftersom han behövde ständig tillsyn och hjälp. Mobiltelefonen hade laddats ur och hans åldriga föräldrar hade naturligtvis inte någon dator. Till slut hade Ars ändå lyckats övertyga fadern om att åka hem till honom och hämta laddaren till mobiltelefon, så att Ars till slut kunde få kontakt med sin omvärld.

Den natten somnade jag gott och sov säkert med ett leende på läpparna.

(...och ja, lite löjlig och hysterisk känner jag mig så här i efterhand, men ni får veta det ändå...)

Foto: Annie Leibovitz

En dag med toppar och dalar

Idag hände det mycket i mitt SL liv, men mycket av känns för nära och privat att berätta om just nu - det kommer antagligen fram senare när jag har lite mer distans, men dagen fick i varje fall en underbar början och ett härligt slut.

Som vanligt på¨lördagsförmiddagen hade Ars sitt set på australiensiska "The Den". Det var tämligen välbesökt med bl a två jättekändisar inom gay-SL, Boots Mission och Eddi Haskell.

Boots Mission var en gång ägare till en sim som hette "Mission Beach" men mest kallades "Boots Gay Beach". Den stranden blev mitt första hem i SL efter att den inledande sexgalna fasen hade gått över då jag startade och lämnade SL inifrån toalettbås, under trappor eller någon annan skyddad plats. Stranden fungerade som en fristad och ett lärosäte.

Boots och hans adjutanter hade tagit till sin uppgift att med stor vänlighet och en beskyddande inställning berätta för alla vilsna bögar som var nybörjare i SL om hur denna mystiska och spännande världen fungerade. Vad man kunde göra här, var man i så fall gjorde det och var man kunde få tag på saker man tyckte sig behöva för att göra det. De ledde oss med mild och varsam hand rätt, lärde oss vilka inställningar man skulle ha på sin viewer för att ens värld skulle bli riktigt vacker, hur man rensade caches efter crashar, hur man byggde olika saker om man ville det och såg till att vi delade med oss av erfarenheter till varandra under långa stunder av trevligt samspråk. Allt som oftast utbröt spontanfester när någon bara satt igång att spela sin musik medan vi övriga dansade och pratade. Jag minns den tiden med stor värme och tacksamhet! Jag åker fortfarande dit ibland för att titta till det hela och lämna ett ekonomiskt bidrag för den fortsatta verksamheten.

Eddi Haskell är nog mest känd för att ha varit inblandad i många "dramas". Om det har varit med eller utan hans egen förskyllan har jag aldrig kunnat bedöma eftersom jag inte umgicks med honom annat än när vi råkade vara på samma fester. Antagligen berodde skitsnacket mest på att han har en färgstark personlighet och därför lätt får fiender, några av dem var publicister för den mest lästa blaskan och bloggen inom gay-SL på den tiden. De vildaste rykten spreds om honom genom antydningar och halvkvädna visor. Han har aldrig varit annat än vänlig och trevlig mot mig.

Efter festen på "the Den" var vi som vanligt på Elfay Pinkdots "Coffee and Pajamas". En alltid lika trevlig tillställning där Elfay spelar musik med roligt mellansnack och samspråk med en aktiv och deltagande publik, många av oss ständigt återkommande gäster. Eftersom detta var en förövning till den kommande "Valentines day" hade jag klätt upp mig därefter medan Ars som vanligt var lite mer nedtonad.

Efter det partyr var den en del kalabalik som jag nu hoppar över. Kvällen avslutades dock på ett underbart sätt med invigningen av Midnattsdotter Frides "Fride Live".

Där tvingade jag upp den stackars Vesper på min vilda dans-HUD. Blanche var där och sade vänliga saker om min avatar. Även aake, Qween, Bejita och Chaplin kom dit. Mot slutet av kvällen fick jag nöjet att uppleva Strum Diesel sjunga egna sånger och covers. Jag föll som en fura för hans charm och talang. Jag hade så roligt och njöt så mycket av hela evenemanget och samspråket med Guyke och hans man Janttu att jag helt glömde bort att ta bilder.

*Note to self: "Remember you have a blog now, f f s always take pictures!"*

För bilder från det sista eventet tvingas jag nu hänvisa er till Blanche´s arena och Mer eller mindre KRANFEL.