Wherein this avatar's fates, adventures and experiences in, his thoughts and feelings about and his reactions to his first and second life are depicted with written messages, images and other audiovisual tools.
I am Bock in SecondLife and Bock is I in first life. We share thoughts, opinions, feelings, actions and reactions. We are one and the same and inseparable. On this blog I choose to share both my realities.
It is a day of remembrance, dignity and reflection. We have the custom of lighting candles and laying flowers or wreaths on the graves of our dear departed on this day.
We also take time to remember the one´s we have lost.
I remember the following people with special love today.
My darling Ars (Doug), who´s love will always keep me warm and safe,
My brother R, who died as an infant and whom I never knew but have always missed in my life,
My sister C, who´s love reminds me of the joy of living,
My maternal grandmother V, who´s love teaches me how to handle desperate times
and
My paternal grandfather F, who´s love teaches me to notice the shy and silent.
I don´t believe in a life hereafter, but if it should exist I hope my saints have all connected there!
Hilarious! And it makes me think of a guy I have met in SecondLife, who has a blog ... or three.
No not me, damn it, think again! A hint - "That guy""loves""quotation marks""as if""there were no rules" for "using""them". (Yeah OK, I overdid it a bit but you can see what I mean, huh?)
Nostalgia is great sometimes. Today - as so many times before - I suddenly get the tunes and words of the Pakistani National Anthem on my mind.
I lived eleven of my first twelve years in real life in Pakistan together with my father and mother and my two sisters. I totally loved the people, the culture the food - well everything except the radical Islamists. Even as a child I can remember myself thinking "What the hell is this about?"
Well things changed as we moved back to my homecountry Sweden when I was twelve. As a truely Punjabi boy with the bad fortune of having all-Swedish ancestry I felt totally out of place in Sweden. I had a total culturecrash that lasted for about four years.
All those four years I hated being in Sweden, being Swedish, hearing Swedish and eating their lousy, Swedish, bland, awful food that tasted like paper and nothing else. I wanted to go "back home to Pakistan" with every fiber of my body.
Relearning the social codes of human interaction was the hardest.
Everytime I talked to a Swede he/she would think I stood to close and wonder why I was holding on to him/her. As they tried to back away from me I would merely follow not understanding what was going on. This kept on til someone finally asked me right out and the problem was made clear to me.
In Sweden we always stand at arm´s length from the person we are talking with, and there is definetly no reason at all to hold on to the other person.
Pakistan still means a lot to me, although I can no longer say I love it as I used to.
P.S. Close to 29 years later I still remembered the first verse of the anthem correctly, the second verse not so good and the rest felt like complete news to me...
We Swedes need something to warm us and bring light into our lives right now. The darkness and the cold is taking its grip around our bodies, our minds and our souls.
I thought this could fill you with some passion and heat to keep you warm awhile..
Mauro Scocco, alas tragically heterosexual, is telling us "It is time - for us to get to know each other better as a woman and a man". (In my dreams he sings something slightly different...)
As I have told you earlier, dear readers, I am having a contest to choose the best picture among the contributions I received in my project for peace and art in SecondLife, "Nakna avatarer i SL" ("Naked Avatars in SL")
I will start my jury selection today.
Each of the intended jurors of my choice - and after careful consideration - will get a note card as seen below. Hopefully they will all accept the invitation and want to take part in this!
Among the intended jurors I have selected both women and men of any sexual persuasion known to man - and some maybe beyond, but let´s not go into that!
So sorry my International visitors, this post will be completely in Swedish as it concerns internal Swedish matters. Pleace come again another time - or if you are curious use the awful translator thingy.
En svensk bloggare oroade sig väldeliga över slöseriet med sina skattepengar, sedan han själv bestämt sig för att lämna SecondLife, och vad än värre var att "vaktmästarkonan", som han ogillade, hade tillåtits att bosätta sig på Institutets simar och bo där gratis.
Bloggaren skrev då ett "öppet brev" till Svenska Institutet. Nu har bloggare fått ett "öppet svar"!
För att ni ska slippa surfa till den andra bloggen så klistrar jag in SI´s svar år er här. (Jag vill ju inte utsätta känsliga själar för risker att läsa något obehagligt.) Eftersom jag inte vet om bloggaren vill skylta med sitt namn här har jag maskerat det.
Karl Petersonskriver: 01 november 2010 kl 10:14
Bifogar också vårt ”öppna svar” på det ”öppna brevet”:
Hej Walentine, Och tack för ditt brev. Karl Peterson heter jag och arbetade tillsammans med Stefan Geens här på Svenska institutet med att utveckla Second House of Sweden (SHoS), världens första virtuella ambassad. Jag har som du kanske redan sett också skrivit ett svar på ditt brev på din blogg där jag går igenom lite hur projektet sett ut från projektstart under 2007 och fram till idag. Det är därför möjligt att jag upprepar mig något då jag svarar på dina två konkreta frågor i detta mail.
”Vad kommer att hända med svenska ambassaden i Second Life?” Det fanns flera syften med att utveckla Second House of Sweden under våren 2007. För att nämna ett par: Ett skäl var att lyfta fram Sverige som en nation i framkant (genom att visa på hur även myndigheter på ett genomtänkt och nyfiket sätt kan ta till sig nya kommunikationsmedier och ligga i framkant när det gäller teknisk utveckling och kommunikation). Det är det som man kan kalla PR-värdet med projektet – d.v.s. att internationell media (och även svensk media) skriver om projektet, Svenska institutet och Sverige i positiva ordalag.
Ett annat skäl var att faktiskt kommunicera med våra målgrupper ute i världen och att skapa en arena för möten mellan svenska konstnärer/musiker/arkitekter/lärare/privatpersoner/osv och motsvarande dito i andra länder. Vår utvecklingsblogg (www.secondhouseofsweden.com) ger en bra bild av det arbete vi utförde under denna tid. Vi gjorde naturligtvis också mycket annat som inte återspeglas i bloggen. Bland annat föreläste vi om projektet i en mängd sammanhang i Sverige och utlandet till följd av den stora uppmärksamhet som projektet fick. Vi hade under det första året ca 300-400 besök om dagen till SHoS samt ca 80 personer/dag som registrerade avatarer via vår egen registreringsportal. Sammantaget var resultatet utifrån projektbudgeten mycket större än väntat, både när det gäller våra events och sett till PR-värdet (som utvärderades av byrån Cision och uppskattades till ca 20 miljoner kronor, lågt räknat).
Verksamheten trappades ned successivt efter 2008 i samband med att hypen kring Second Life (som uppkom hand i hand med vårt projekt) avtagit. Från SI:s perspektiv handlar det om att varje projekt vi genomför ska ge så stor effekt som möjligt, och eftersom förutsättningarna förändrats – vi fick helt enkelt inte lika stor utdelning för vårt engagemang och vi fick svårare att hitta relevanta samarbetspartners. Samarbetet med andra aktörer är centralt för SI:s verksamhet i stort och inte minst i detta projekt. Vi har därför gjort bedömningen att lägga våra resurser på andra områden. Vi har dock sett det som fortsatt relevant att behålla våra ”simmar” och istället upplåta dem för ideella projekt (med anknytning till Sverigefrämjande) som drivs av entusiaster i Second Life. Jag förstår vad du menar att en tom plats i Second Life kan generera badwill, men vi har hittills gjort den sammantagna bedömningen att SHoS bör finnas kvar – särskilt som vi har en del fortlöpande aktiviteter (om än i mycket mindre omfattning än tidigare). Det är något som utvärderas kontinuerligt.
”Varför låter man vissa utvalda personer bo på ambassadområdet och andra inte?”. Den person som har fått lov att ”bo” på en tidigare outnyttjad yta på vår s.k. Orientation island har vi haft kontinuerlig kontakt med sedan SHoS lanserades 2007. Personen ansvarar genom sin närvaro för att hålla koll på våra ”simmar” då vi har begränsad möjlighet att själva närvara i den utsträckning som skulle krävas. Det innebär ingen kostnad för oss och vi tar heller inte ut någon hyra. Det har aldrig varit aktuellt att upplåta ”simmarna” för allmän bosättning då vi inte ser det som en relevant verksamhet.
Jag hoppas att du upplever att du har fått svar på dina frågor.
Vänliga hälsningar Karl Peterson
-----
Ännu en gång känner jag mig bekräftad i min uppfattning att svenska ämbetsmän är oväldiga, avmätt korrekta och mycket kompetenta, så mycket han kunde ha sagt om han var det minsta elak - vilket han ju inte skall vara mot en skattebetalare.
