....so read it while it´s up here!
I warned you before, this blog is mainly for myself! It´s a sort of exercise in selfhelp or - if you will - even masturbation to cover the fact that my loneliness since Ars passing is becoming more and more apparent to me.
After I wrote the post "Ma che bella serata", I went to take a nap, AGAIN, I never ever used to take naps before! In my sleep, I had the strangest dream of myself running around in a frenzy between places and dragging people after me...
When I woke up I was struck with the realization that that is exactly what I am doing in my secondlife also. I have these THINGS I MUST DO. All these events I usually go to where people have been accustomed to my presence and therefore great me in kind and familiar way.
This makes me feel safe and loved and wanted for the moment, it gives me temporary gratification.
Then the second realization struck me! All these places I go to - however kindly I am welcomed and taken care of - are all open to the public. It is really nothing personal about it at all, even if people sometimes tell me that I have been missed on this or that event.
It´s all really about me, running around seeking company in which I feel safe and trying to find safety and closeness amongst the kindness of strangers. I actually haven´t gotten a personal invitation to go anywhere at all since Ars passed away.
..oh by the way I can tell you already, any personal invitation for the next two weeks will be turned down flatly.
Shutting down the computer now, and going out for smokes!
P.S. My thanks to those who left comments here. I decided not to publish any of them, as I take them as personal messages!
P.P.S I Changed my mind
I warned you before, this blog is mainly for myself! It´s a sort of exercise in selfhelp or - if you will - even masturbation to cover the fact that my loneliness since Ars passing is becoming more and more apparent to me.
After I wrote the post "Ma che bella serata", I went to take a nap, AGAIN, I never ever used to take naps before! In my sleep, I had the strangest dream of myself running around in a frenzy between places and dragging people after me...
When I woke up I was struck with the realization that that is exactly what I am doing in my secondlife also. I have these THINGS I MUST DO. All these events I usually go to where people have been accustomed to my presence and therefore great me in kind and familiar way.
This makes me feel safe and loved and wanted for the moment, it gives me temporary gratification.
Then the second realization struck me! All these places I go to - however kindly I am welcomed and taken care of - are all open to the public. It is really nothing personal about it at all, even if people sometimes tell me that I have been missed on this or that event.
It´s all really about me, running around seeking company in which I feel safe and trying to find safety and closeness amongst the kindness of strangers. I actually haven´t gotten a personal invitation to go anywhere at all since Ars passed away.
..oh by the way I can tell you already, any personal invitation for the next two weeks will be turned down flatly.
Shutting down the computer now, and going out for smokes!
P.S. My thanks to those who left comments here. I decided not to publish any of them, as I take them as personal messages!
P.P.S I Changed my mind
HUGS!
ReplyDelete/Tina
Men en varm kram tar du emot hoppas jag. :)
ReplyDeleteKan du inte komma till Tara Hill och spela spel, skjuta med pilbåge eller bara prata en stund? Det är nästan alltid någon hemma där. Jag tycker att det är så svårt att umgås och prata på fester och sitter hellre ner i lugn och ro eller gör något där man kan prata fritt i local.
Jag brukar tänka på dig och din förlust som är oåterkallig, och själv går jag och tycker synd om mig själv för att jag blir bortvald gång på gång. Vad är det liksom mot att förlora någon som du har gjort..
/Stella
No Bock its a good post and i know exactly what u mean. What u say is true. We have a lot less friends than we think we have. A lot of our "friends" is just "air" sort of, "at the moment" or temporary friends.
ReplyDeleteYou have realised that and thats why you feel empty now. Internet friends are often like this. A lot of friends are friends as long as it is conveniant and easy. When it takes some effort to be a friend, well, then a lot of them sort of "disappears" in thin air.
But never forget, the ones who stay are your true friends. Quality always outstands quantity. So dont feel lonely because you are not. I will never end pestering you ;)
Warm hugs
we DO miss you when you arent around. you are a friend whether you like it or not and NOT just a guest at events :) pöss:)
ReplyDeleteand you are allowed to be low sometimes you are human after all.
Kära Bock!
ReplyDeleteFör mig underlättar det också att skriva ned mina tankar och känslor, även om jag inte är så modig som du är...att lägga dom helt öppet. Det är en svår process du ska igenom, det här med sorgarbete, jag har ingen större erfarenhet själv...men jag drabbades av en svår olycka för snart 2½ år sedan och minns då hur aktiva alla runt mig var i början....men hur det sedan, när mitt behov av dom kom....glesnade i leden. Under hela tiden så hade jag SL, från sjuksängen, i rullstolen.... och när smärtan blev för outlidlig så gick jag in hit...placerade mig på en boll högt över Lindenvatten och svävade till musik med solned- eller uppgång på och fann en stunds njutning och förströelse och glömde ett tag bort smärtan och mig själv. Så SL hjälper oss nog på olika vis...dig genom att vandra runt där det händer
saker, mig då, genom att bara uppleva den rörelse jag inte kunde utföra i RL. Men....sen går man vidare...och är det inte det du gör nu? När du saknar den djupare kontakten och samhörigheten i SL? Jag vill påstå att jag har haft en del av mina viktigaste och bästa samtal här i SL. Fått prata av mig, kunnat gråta...men också lyssnat och tagit emot andras förtroenden.
Fått flamsa och busa, leka, utvecklas med vänner här som jag litar på....visst har en och annan svikit...men det får man också ta. Jag tror att SL fyller en funktion när man inte riktigt orkar med sitt RL....nu orkar jag och till följd av det så har jag trappat ner på SL också. Jag tror också att många är blyga, rädda för att ta kontakt på ett djupare plan, rädda för att klampa på, besvära...osäkra på hur man ska bemöta den andre.....om dom bara visste vad dom missar! På Skandinavia har vi alltid tid Bock, för en fika, för ett snack, för att bara vara och låta tankarna fara eller dyka i djupare vatten....det är en inbjudan och den står kvar mer än 14 dagar - 3 veckor.
Kram / Loo
Bil, I feel like that most of the time... one reason that led me to almost quit SL forever but I'm glad I revoked on it and the rest you know right. All I can say is, you can count on me anytime you need! Even when you are not around I always think about you.
ReplyDelete