"It Was Time For A Change"

So, yesterday I and my whole downline moved from the Kingdom of Cascade Falls to the Kingdom of White Horse. As the Tiny Empires* hud says when these things happen, "It was time for a change."

My new liege is the venerable Petr Hastings-Vanbeeck.

I had been with Cascade Fall ever since my former liege created his new kingdom several years ago, and have been happy with my stay there. I would like to thank king peete Braveheart for his generosity and kindness over the years, and am happy we separated on good terms.

*) Tiny Empires is an inworld game where you save "gold" for which you buy "acres" and advance in status depending on your personal acres and those acres acquired by your subjects, For more information go to Tiny Empires and Tiny Empires - Wiki.

A Cane Received, Five Thrown

When I checked my e-mail today, I noticed a message from SecondLife that my bosom buddy Apmel Goosson had dropped a note card on me bewilderingly entitled "A cane".

To still my curiosity about what this was about I immediately logged into SecondLife to check what this was about. The note card didn't say much, only that Apmel had thrown a cane at me and that I should check a certain post on his blog, My Avatar´s Name Is Apmel; "Q&A plus cane throwing".

There I found these instructions on cane throwing.

"Throwing a cane means: someone (a blog owner) asks you five questions and you have to ask five questions to another blogger. It is a pyramid scheme but nevertheless some fun. So I will post the rules and then select some other bloggers. The rules:

1. Set a link to the blogger who has given you the cane..
2. Answer the questions.
3. Then throw the cane on five other bloggers.
4. Tell these persons that they have received a cane.
5. Ask five new questions."

Sounds simple enough, huh, so why not take part? OK, here goes. The first rule is already covered above, so on to the second, the questions Apmel asks me and my responses to them.

1. A blog usually is a factual report (albeit subjective) about real life. A blog about an avatar is a
factual report about a fictional life. Your thoughts about that?

I may be missing the point here, but I actually don´t see a conflict. On my blog I recount what I experience in both my realities and both are factual to me. My personality, thoughts, feelings actions and reactions are the same in both worlds. Only the superficial things are different, not the important ones, not the things that really matter to me.

2. Do you think of yourself as an immersionalist or an augmentalist Second Lifer?

"The difference in mindset between the two groups reflects the titles they're given: Immersionalists primarily see SL as an entire virtual reality, and enjoy doing the broad range of activities there that they also enjoy in RL (including shopping, sports, relationships and sex, artistic creation, tourism, vacationing and more); while Augmentalists primarily see SL as a next-generation platform for communication, and are there primarily to enhance a particular interest they already have in RL (such as marketing, architecture, filmmaking, music, artistic distribution and more)."
From the blog "In the Grid" by Jason Pettus, 2006

I am most definitely an Immersionalist. I am in SecondLife to meet R-E-A-L people and interact and engage with them.

3. Do you have more than one avatar? If so why and are they of different gender and/or species?

Yes I have ten alts  - Wild Zepp, Callum Beamish, Hedda Millar, Matt Gaboian, Ian Pomfret, Seamus Lycheborne, Angus Maldor, Duncan Aycliffe, Dan Zise and Minerva Xenno (in order of their creation). All of them are human and two of them are women, Hedda and Minerva .

I created my first alt Wild after a big row with Ars on the same day as he was going to do an important set. I did not want to miss that set but as I did not want to cave in at once Wild came to my rescue - sort of. I could catch Ars set and then make up with him the next day and not while I was still furious with him. I also told Ars that I had been there, he said he already knew because I had dressed Wild in a kilt.

Then I joined a silly in-world game called Tiny Empires (url), in that game you needed to gather subjects, so I used Wild as one and then created Callum and Hedda. The rest of them were created when Bara Jonson took part in a contest where every avatar could only vote once a day, I cheated and voted for him 11 times a day.

The alts are now entirely used for Tiny Empires and are mostly only online when I am taking my naps to gather gold.

4. Do you think you will still be in SL a year from now? If not why?

Hell yeah, I will be here til they shut down the last server at Linden Lab, standing side-by-side with Philip Linden and the rest of the aficionados.

5. What is the ratio of the time you spend on blogging contra being active in world? How has it changed over the last year?

It depends on my mood, whats on my mind and whats happening in my first or second life, but roughly I would say I am in-world about two times longer than I blog, so 66-33.

---

I will now throw my canes at - and I agree with Apmel this is the most difficult part - but here goes. My selection was limited to blogs that deal with SecondLife and are mostly in English-

1. Butch Diavolo - Butch´s Ramblings
2. Carl Paneer - NakedCarl
3. Eddi Haskell - Eddi Haskell´s Second Life
4. NE0 Timeless - Free Your Mind
5. Ziggy Starsmith - Ziggy On The Edge Of Second Life

Now I must hurry to throw the canes at them, but I will post this before doing that!

My questions are:

1. How long have you been in SecondLife and why did you join?

2. It is sometimes said that there is a problem with "the threshold" in SecondLife, meaning that it is difficult for new users to learn. What are your thoughts on this?

3. What do you wish for most in the future development of SecondLife?

4. What is the most important thing you have learned about yourself in SecondLife?

5. Why do you blog?

All the pictures of the canes were found at Wayfair - Shop Harvy (url).

Nakna avatarer i SL 97

Denne bidragsgivare är en celebritet i Second Life men relativt okänd för gemene man, till och med svenskarna. Han värnar sin personliga integritet starkt men ville stödja detta projekt på det enda sättet man kan och skickade därför in några bilder till mig.

Wild Zepp, eller som han egentligen ska tilltalas om man följer det kejserliga hovprotokollet, H R H the Untamable Prince Wild of Oueendom of Peace verkar i det tysta inom SL och gör sällan väsen om sig. Han tillhör den närmaste kretsen kring kejsare Soleil och drottningdömet Peace härskarinna, Drottning Fand. För att få lugn och ro mellan sina många engagemang och uppdrag bor han med mig på Southern Charm.

Prince Wild har tidiga morgonvanor och brukar stiga upp i gryningen för att springa sex varv runt simen för att sedan avsluta med ett morgondopp i någon av de många badvikarna. Vid ett sådant tillfälle tillätt han fotografering, till mina läsares fromma.

Som ni kanske ser var det en lite kylig morgon då bilderna togs!

Jadå, ni är fortfarande välkomna att skicka era bidrag till mig antingen inworld eller till min mejl lundamats@gmail.com

Yes, you are still welcome to send your contributions to me either inworld or to my mail lundamats@gmail.com

Kvinnligt, manligt, mänskligt?

Idag har jag sett läst flera bloggar med inlägg om ”shapeshifting” och manligt/kvinnligt.

När jag var femton år fick vi en ny flicka i klassen. Hon var några år äldre än oss andra eftersom hon hade haft en ”problematisk” tid bakom sig. Nu skulle hon återanpassas i min mycket välartade klass. Redan första dagen lyckades jag väcka hennes irritation genom att prata för mycket, åtminstone ansåg hon det. Då lutade hon sig fram mot mig riktigt, riktigt, nära så att jag kände hennes andedräkt mot mitt ansikte. Hon tittade mig djupt i ögonen och viskade: ”Om du inte håller truten nu så biter jag kuken av dig!”. Jag höll – naturligtvis - på att kissa på mig av förskräckelse och tystnade genast.

Om det var den freudianska rädslan för att förlora min snorre, och undringar om vad det skulle innebära, eller min begynnande insikt om att jag var homosexuell, och funderingar på hur detta skulle påverka mitt liv och min framtid, som gjorde att jag ungefär vid den här tiden började intressera mig för det här med könsroller vet jag inte riktigt. I vilket fall som helst läste jag kort tid därefter ”Kvinnligt, manligt, mänskligt” av Margaret Mead.

Margaret Mead var en amerikansk kulturantropolog. Hon publicerade många populärvetenskapligt hållna debattböcker om antropologi. Speciellt uppmärksammad blev hon för sin syn på könsrollerna som kulturellt bundna istället för biologiskt givna. Hon bedrev fältarbete på bland annat Nya Guinea, Samoa och Bali.

En av hennes mer omdebatterade böcker, "Sex and Temperament in Three Primitive Societies" (1935) finns översatt till svenska under titeln ”Kvinnligt, manligt, mänskligt”. Den handlar om hur synen på vad som anses "manligt" respektive "kvinnligt" skiljer sig åt i tre s.k. "primitiva" samhällen på Nya Guinea. I korthet visade henne jämförande studie ett komplett utbud av kontrasterande könsroller mot den som rådde – och alltjämt råder(?) – i vår västerländska (amerikanska) kultur::
• Hos "Arapesh" var både män och kvinnor fredliga i temperament, deltog aktivt i uppfostrandet av barnen och varken män eller kvinnor var aggressiva i temperament.
• Hos ”Mundugumor” var det tvärtom, både män och kvinnor var aggressiva i temperament och inget av könen brydde sig egentligen om eller prioriterade barnuppfostran.
• ”Tchambuli” skilde sig från båda de ovanstående. Männen tillbringade sin tid med smycka sig själva och varandra och att ta hand om barnen medan kvinnorna arbetade och var de praktiska.

Genusvetenskapen har fullkomligt exploderat efter 1935. Studiet av genusteorier med inriktning på hur åtskillnad mellan kvinnor och män uppstår och förändras, hur manlighet och kvinnlighet konstrueras i olika samhällen och hur samspelet mellan sociala, kulturella, ekonomiska och politiska faktorer sker i genusstrukturer är en oerhört intressant vetenskaplig forskning.

I vilket fall som helst var det läsningen av just den boken som gjorde att jag blev medveten om och började arbeta med mina egna förhållningssätt och handlingsmönster. För mig som bög blev det särskilt intressant utifrån bögarnas inställning och konstlade inbördes rangordning; allt från de föraktade ”transorna”, över feminina bögar och ända upp till de s.k. ”straight acting” eller ”straight appearing”, för att inte tala om den ultimata önskedrömmen en straight man som har sex med andra män.

Jag accepterar fullt ut att folk sätter sina egna stämplar på sig själv! Vill en man beteckna sig som heterosexuell trots att han regelbundet - eller till och med huvudsakligen eller uteslutande - har sex med andra män så är det helt OK för mig så länge det känns rätt för honom.

"I digress!", som amerikanerna säger. Tillbaks till ämnet nu, "shapeshifting" och manligt/kvinnligt. För mig är det fullkomligt självklart att vi människor - när möjligheten bjuds som i Second Life - provar på eller testar hur det är att vara det motsatta könet. Även om man skulle ha en avatar av motsatt kön så är mitt råd alltid: Var dig själv, din omgivning kommer ändå inte att märka någon skillnad! Dessutom är det alltid trevligare att träffa en människa än en överspänd man eller kvinna.

Min egen erfarenhet är att det är väldigt jobbigt att vara kvinna i SL. Det handlar om allt från kläder och smink och smycken till hur man blir bemött och den konstanta uppvaktningen från sexsugna män. Om jag hade velat hade jag säkert kunna ha sex hela tiden som kvinnlig avatar (hmmmm som manlig också för den delen), som det är nu ”råkar” jag alltid krascha när de kommer in på ämnet. Numera luftar jag bara lilla Hedda på hemmasimen och då eftersom hon är en av mina undersåtar i ”Tiny Empires”. Hon måste upp till ytan för att tjäna in guld och kunna köpa acres. (Hon var med och röstade på Bara Jonson också kom jag ju på).

* * * * * * *
Avslutningsvis några citat från den kloka Margaret Mead:
* “Every time we liberate a woman, we liberate a man.”
* “Many societies have educated their male children on the simple device of teaching them not to be women.”
* “One of the oldest human needs is having someone to wonder where you are when you don't come home at night.”
* “Our humanity rests upon a series of learned behaviors, woven together into patterns that are infinitely fragile and never directly inherited.”

P.S. Om någon fortfarande undrar, efter alla mina utvikningar, så blev flickan som viskade till mig en god vän under många år. Vi träffas fortfarande ibland och har alltid trevligt tillsammans.

Medan andra julgransplundrade...

Igår hade jag tänkt mig en lugn kväll med lite småmysigt julgransplundring på Solace Island arrangerat av den trevliga Kay Uggla, min syslöjds- och designlärare i SL, men ack så blev det inte!

Istället var det så intensivt, som det kan bli när jag loggar in i SL ibland och möts av en verderbörlig ***ATTACK**** av IM´s och meddelanden från vänner och de olika grupper jag tillhör.

Inte nog med det, på det bakre däcket - där jag brukar landa - står min älskade Ars och väntar på mig. Efter den inledande kramen får jag veta att han är ilsken över något som har inträffat i hans SL-företag tidigare under dagen. Det tar en stund att låta honom prata av sig och lugna ner sig tills han bara är lite småförbannad men konstruktiv. Dessutom håller han på att greja med sina datorer och det är något som krånglar.

Samtidigt som jag pratar med Ars, så läser jag igenom och svarar på de andra meddelandena jag har fått. Visar det sig att den andre är online blir det ju konversationer, kortare eller längre.

Jag pratar med Ars SL-son Guyke Lundquist, en underbar belgare som är ett värre shoppingdjur än jag själv. Han är lycklig över att han fått besked om att han idag kommer att få bilderna från den "photoshoot" han fick i julklapp. Under samtalets gång får han dessutom bilderna och hans lycka exploderar eftersom bilderna visar sig vara väldigt lyckade.

Jag pratar under tiden även med Kent Hutchinson, fotografen, om hur nöjd Guyke och jag själv är med bilderna han tagit. Han berättar att de andra två han har fått i uppdrag att fotografera också kommer att få sina bilder inom kort. Ett av fotoobjektens - en känd svensk SL-bloggare med utsökt bakdel - vägran att le på bilderna har skapat särskilda problem. Hon ser arg ut på bilderna, säger han, och det tycker han inte är riktigt lyckat så han måste nog "photo-shopa" lite. Jag hälsar honom att även om jag älskar kvinnan i fråga högt och rent så är hon en "biatch" så hon kan gott se lite argsint ut på bilderna också.

Mitt under dessa tre samtal dyker även den ljuvliga Millimina Salamander på mig, härovan omnämnd som innehavare av bakdel och "biatch". Hon undrar om jag har hör från fotografen Kent eftersom hon vill se bilderna nuuuuuuuuuuuuuu. Det fantastiska med Millimina är att även om hon säger sig vara på dåligt humör så är det trevligt att samspråka med henne. Hon är en av de underbaraste människor jag råkat på i SL. Charmig, vacker och rolig. Att hon dessutom ibland tänker lika elaka tankar som jag har gjort att hon känns som en verklig själsfrände.

Mittialltihopa dyker det upp ett meddelande från den störste svenske SL-musikanten av dem alla, Bara Jonson. Som vanligt på tok för sent, denna gången bara 8 minuter innan giget börjar, får man reda på att han nu skall göra en av sina sista framträdanden innan han lämnar USA för att återvända till Sverige igen. Det framgår också att det är oklart när han kommer att kunna framträda i SL igen eftersom han saknar bostad med bredbandsuppkoppling och/eller förstående grannar. Eftersom jag har hederstiteln "Bara Professional Stalker" får jag ju masa mig dit, trots att jag egentligen inte alls har lust. Väl där blir det ändå en underbar föreställning och jag njuter i fulla drag. Baras röst är bättre än på mycket länge, så varm och mjuk och klar. Tyvärr vara vi bara cirka femton stycken där som fick tillfälle att uppleva detta.

Efter Barakoncerten tänkte jag ändå - ordentligt försenad - släpa med mig Ars till julgransplundringen, men han var inte alls intresserad eftersom han höll på att uppdatera en av sina datorer och det ägnade han sig minsann hellre åt än en massa konstiga svenska seder.

Nåväl jag bestämmer mig för att åka iväg till Solace själv - alltid råkar man väl på någon trevlig man känner. Strax efter att jag landat på Solace plingar et nytt IM, det är en gammal vän som har varit borta från SL ett litet tag som hör av sig. Det visar sig att hon har dragit sig undan SL eftersom hon har haft en kärlekshistoria här som övergått till RL ("real life" eller "riktiga livet") och sedan slutat djupt olyckligt. Vi har ett långt samtal där hon får prata av sig - under ömsesidiga tårar och skratt. När vi är slutpratade märker jag att klockan redan har hunnit bli 23.00 och att jag måste gå och lägga mig för att orka med morgondagens jobb i RL.

Så jag säger godnatt till alla de trevliga människorna på Solace Island som jag egentligen inte alls hunnit prata med för att åka hem till Ars för att få min godnattkram.

Nu skall ni bara veta i redogörelsen saknas mina samtal med två av mina undersåtar i Tiny Empires (se tidigare inlägg), med min TE-grupp och med åtminstone tio andra vänner...

"Multitasking is not my forte!!!"

...och nu tänker jag logga in för en lugn, behaglig och stillsam kväll i SL, hoppas jag åtminstone...


(Bild: Ika Cioc.

Kröning i SL

I söndags var jag inbjuden till en kröningsceremoni i SL. Eftersom jag - tro det eller ej - inte får sådana inbjudningar särskilt ofta bestämde jag mig för att gå trots att ceremonierna skulle ta sin början vid midnatt (svensk tid) och jag skulle jobba dagen därpå.

Det var min drottning i "Tiny Empires"-spelet (för mer info om Tiny Empires) ett roligt tidsfördriv medan man gör annat i SL, Queen Satin Spirt av Claddagh, som skulle krönas under stor pompa och ståt. Även kungar och drottningar från alla grannrikena var inbjudna, men enligt ryktena hade man helt glömt bort att bjuda in självaste Kejsaren Soleil (den högste i spelet).

Jag och min gemål (som man väl får kalla honom i dessa sammanhang), den TE-hatande men i övrigt alltid älskvärde Ars, inställde oss tidigt för att inte riskera "Ormdricka-effekten" (mitt uttryck för att inte lyckas komma in på en sim för att det är fullt redan).

Här ser ni min Ars och mig sitta, uppklädda till tänderna och småspråka innan helvetet bröt loss då alla honoratiores kom infarandes och laggen blev ett rent sirapshelvete.

"Alla var där" brukar det heta, och så var det också denna gång. Här hade kyrkan börjat fyllas. I samma bänkrad som oss satt även mina undersåtar Sue Snowbear och Gary Chronometrist.

En överblicksblicksbild inifrån kyrkan strax efter att kröningen har skett och ett antal avor kraschat, men gudskelov inte huvudpersonerna, Queen Satin, Grand Veicereine Cliche och ärkebiskopen Timothy.

En närbild på den underbart vackra VR Cliche under själva ceremonin.
















Avslutningsvis får ni denna bild på Queen Satin med alla sina regalier. Efter att ha tagit denna bild bestämde jag mig för att "krascha" eftersom klockan då redan var efter 01.00 på måndagsmorgonen.

Tyvärr missade jag därigenom balen efteråt och det - enligt alla redogörelserna - fantastiska fyrverkeri som ljusmästarna Ambroosia de Cuir och Jannne Janus bjöd på. (Mina bilder av de båda från kyrkan blev beklagligtvis fullständigt misslyckade.)